Russian, 1881-1955  Related Paintings of Nikolay Fechin :. | Portrait of man | Girl | Landscape in New Mexico | Portrait of Boy | Girl |
Related Artists:
Valentin Aleksandrovich Serov
Russian Painter, 1865-1911 Russian painter, graphic artist and stage designer. As a child he lived in St Petersburg, but he made frequent trips abroad. In 1874 he travelled to Paris with his mother and frequented the studio of the Russian Realist painter, Il'ya Repin. In 1875 the art patron Savva Mamontov invited Serov and his mother to settle at ABRAMTSEVO outside Moscow, where he again had the opportunity to study under Repin and to meet other artists in the Mamontov circle. The Symbolist paintings of Mikhail Vrubel' and the late Impressionist landscapes and figure studies of Konstantin Korovin he saw at Abramtsevo had a lasting influence on the young Serov. From 1880 to 1885 he studied at the Academy of Art, St Petersburg, under Pavel Chistyakov (1832-1919). During the 1880s Serov also travelled abroad and became aware of French Impressionism. He began to use bright colours in portraits of figures seen in dappled sunlight and shade, as in his portrait of Vera Mamontov, Girl with Peaches (1887) and a portrait of Mariya Simonovich, Girl in Sunlight (1888; both Moscow, Tret'yakov Gal.).
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Rosso Fiorentino
Italian Mannerist Painter, ca.1495-1540 Born in Florence Italy with the red hair that gave him his nickname, Rosso first trained in the studio of Andrea del Sarto alongside his contemporary, Pontormo. In late 1523, Rosso moved to Rome, where he was exposed to the works of Michelangelo, Raphael, and other Renaissance artists, resulting in the realignment of his artistic style. Fleeing Rome after the Sacking of 1527, Rosso eventually went to France where he secured a position at the court of Francis I in 1530, remaining there until his death. Together with Francesco Primaticcio, Rosso was one of the leading artists to work at the Chateau Fontainebleau as part of the "First School of Fontainebleau", spending much of his life there. Following his death in 1540 (which, according to an unsubstantiated claim by Vasari, was a suicide ), Francesco Primaticcio took charge of the artistic direction at Fontainebleau. Rosso's reputation, along those of other stylized late Renaissance Florentines, was long out of favour in comparison to other more naturalistic and graceful contemporaries, but has revived considerably in recent decades. That his masterpiece is in a small city, away from the tourist track, was a factor in this, especially before the arrival of photography. His poses are certainly contorted, and his figures often appear haggard and thin, but his work has considerable power.